Min historia

Jag fick min första kamera som liten och har sedan dess haft fotograferingen som hobby. Under 2021-2023 har jag haft med kameran nästan överallt för att fota inom jobbet, på fritiden och på resor. Jag kan sitta i timmar efter en dag med kameran och kolla igenom och snygga till bilderna efter fotograferingen. Jag lägger därför mer tid på redigeringen (oftast) då jag vill vara nöjd med alla mina så kallade konstverk.  Under våren 2020 bestämde jag mig för att ge upp skolan och fokusera på mina intressen och började därför jobba med hästar, efter ett års hårt arbete med att hitta samhörigheten mellan djur och människa räddade jag min första häst. Mitt jobb och mina hästar blev till min livsstil och tog upp all min tid och fritid. Mitt fokus och mitt mål blev att skapa en så bra relation och förståelse för djuren som möjligt för att kunna jobba uppåt inom branschen. Då jag inte hade tid för fotograferingen utanför jobbet så tog jag istället med mig kameran till stallet för att fota. Jag kunde sitta i timmar efter arbetstid och fota de busiga unghästarna och fökngarna för att få med alla momenten av hästarnas vardag. Både då fölungarna lekte och busade, sov och vilade och när de började växa upp och testa sina mammors gränser och tålamod. Kameran var med på både de regniga, kalla och dimmiga dagarna men även på de soliga och varma dagarna. Fotografi handlar för mig därför inte bara om att få de bästa och skarpaste bilderna utan det handlar om att fånga en känsla, ett speciellt ögonblick eller en samhörighet mellan häst och häst, hund och hund eller ett djur och dess människa. De finaste bilderna blir oftast inte dem där du står och försöker få till en bra bild med din häst framför kameran utan snarare när din hund eller häst nafsar på dig eller gör en tokig min och får dig att skratta. De bilderna är oftast dem som får dig att känna mest efteråt och det är de bilderna som fångar en känsla och ögonblicket bäst.